Västbanken - Transsibiriska järnvägen

Västbanken - Israel

Hej,

Från Eilat akte jag upp i öknen igen. Tillbringade en natt vid den stora kratern, Maktesh Ramon. Visade sig, när jag läste om stället att den inte bildats av en meteorit som jag trodde utan unbart av erosion. En häpnadsväckande ställe, enorm krater mitt i öknen. Sov på klippkanten med en fantastisk utsikt. Jag hade bara en sovsäck och natten var iskall så jag var rätt nöjd med att åka tillbaka till Jerusalem morgonen därpå.

Väl tillbaka i Jerusalem bodde jag på samma ställe som sist och Donald, missionären som jag var uti i öknen med bodde vägg i vägg på ett hostell med nästan enbart pro-palestinksa aktivister. Vi brukade hänga där rätt mycket och varje gång vi diskuterade konflikten och tillståndet i de palestinska områderna brukade de alltid svara att vi skulle åka dit och se själva istället för att försvara sin ståndpunkt (Vad nu det skulle hjälpa? Även om vi hade åkt dit och sett palestinier leva i misär hade det inte sagt oss något annt än just att de lever i misär. Inget om varför situationen ser ut som den gör eller vem som bär skulden. Att åka och "se" är långt ifrån tillräckligt). Jag har länge velat åka till västbanken så vi begav oss till Betlehem som ar relativt nära Jerusalem. Staden ar helt omgiven av försvarsmuren och något av det första vi ser när vi kliver av bussen är graffiti pa muren som jämför Betlehem idag med Warsawagettot under andra världskriget. En vandring i Betlehem visar dock en välmående, för att inte säga rik plats. Alla vi möter är välklädda, friska och de flesta bilar som passerar är nya, stora och dyra. Vi ser ingen fattigdom, inget förtryck, det är som vilken annan stad som helst och standarden är mycket högre än området i Jerusalem där vi bor. Enligt kartan finns det tre flytingläger i och i närheten av Betlehem. Dessa läger måste, tror vi, vara den bästa platsen för att tala med människor och "se själva". Betlehem är ganska litet och allt finns pa gångavstånd. Vi vandrar runt men kan inte hitta ett ända "läger". Allt vi ser på de platser vi fått utpekade är antingen vanliga bostadsområden eller ödetomter. På väg ut från Betlehem stannar vi och betrakar en byggnad som har skadats av israelisk militär. Vi frågar en man, som passerar, när och hur det hände. Detta leder till ett samtal om konflikten i allmänhet och vi nänmner att vi hitta sett några flyktingläger i Betlehem. Han säger då att bor i ett och kan visa oss. Han tar oss till ett bostadsområde ca 50 meter bort och berättar att detta är ett flyktingläger med flyktingar från 1948. Vi påpekar att det inte skiljer sig från andra bostadsområden vi sett i Betelhem och undrar varför de kallar det "läger"? Vi undrar också hur han, som är i trettioårsåldern kan vara en flyting från 1948? Den första frågan lämnas obesvarad och på den andra svarar han att hans familj tidigare, långt tillbaka i tiden, bott i Israel och av någon anledning lämnat landet under det första kriget. Mannen är mycket vänlig och intresserad och bjuder in oss på en kopp te. Han och hans familj bor i ett stort hus, ganska enkelt inrett men med de flesta bekvämligheter. De har mat, kläder och huset är normalt möblerat. Vi blir placerade i finrummet och diskussionen fortsätter. Mannen återkommer ständigt till hur fattig han är och visar oss matransoner han fått från FN. När vi antyder att huset faktiskt är ganska exklusivt och att de ser både välklädda och mätta ut är det som att det inte går fram. Han blir inte förolämpad eller arg, det kommer ingen reaktion överhuvudtaget. När det gäller konflikten har han inga särskillt extrema åsikter, gör inga anspråk på att vilja flytta tillbaka till Israel, uttrycker inga antisemitiska åsikter utan verkar mest vilja leva ifred med sin familj. Det han upprördes över var den begränsade rörelsefriheten på västbanken. Han var också mycket öppen när det gällde religion och blev inte en ända gång förolämpad eller upprörd över Donalds ganska aggressiva missionerande.
Besöket i Betlehem var en mycket positiv upplevelse. Människorna var öppna och vänliga, levnadsstandarden hög och när man diskuterade med folk fick man känslan av att en fredlig samvaro med Israel var möjlig. Mycket kan av detta kan säkert förklaras med stadens närhet till Jerusalem och det faktum att ett stort antal människor, innan den andra intifadan, jobbade i Israel och hade positiva relationer med israeler. Turismen ger också staden stora intäkter och möjliggör ekonomiskt välstånd. Trots detta fortsätter terrorn. De största hindret, som jag ser det, är all propaganda. Dessa människor får ständigt höra att de lever i extrem misär och förtryck orsakat av Israel. Intifadan, som inte bara riktas mot Israel utan också den egna befolkningen (en tredjedel av de palestinier som dog under den första intifadan mördades av "sina egna" anklagade för att samarbeta med Israel) framhålls som ett berättigat försvar mot en allt igenom onskefull fiende. All media kontrolleras av terrororganisationerna och dessa sprider ständigt ut lögner, felaktig information och glorifierar terror. Att uttrycka en önskan om att leva i fred med israelerna är livsfarligt. Fri media exsisterar inte. Så länge som all information om konflikten kontrolleras av terrorgrupperna kommer kriget aldrig upphöra.
Nästa dag besökte vi Hebron, en stor stad söder om Jersalem. Här var det fattigare, dock inget extremt, tonen var hårdare och konflikten mer närvarande. Vi tillbringade ett par timmar i Hebron och åkte sedan El-Fawar, ett så kallat flyktingläger 8 kilometer utanför staden. När vi precis klivit av bussen inträffade en intressant och skrämande incident. Vi går längs huvudgatan, som är ganska öde och helt plötsligt kliver en tonårig kille fram och pekar ett automatvapen mot oss. Det tar ca tre sekunder innan vi inser att inte är ett riktigt vapen, utan en leksak. "Leksaken" är dock så skickligt gjord att det vid först anblicken förefaller vara ett riktigt vapen. Bara plastigheten och att den är så uppenbart lätt avslöjar att den är fejk. Trots den korta tid det tog oss att inse att det var på "låtsas" kunde situationen lätt ha spårat ur. Hade någon av oss varit beväpnad hade vi skjutit ihjäl honom, tvekan var tillräckligt lång för det. Att sprida den här typen av "lesaker" till barn på Västbanken är extremt farligt. Jag betvivlar inte för en sekund att att det är uppmuntrat av terrorgrupperna som skulle vinna enorma propagandapoäng på ihjälskjutna barn. De har inte dragit sig för att offra barn tidigare, till och med försökt använda dem som självmordsbombare. Skulle en situation inträffa där ett barn riktade ett "leksaksvapen" mot en israelisk soldat och blev dödat kan man vara säker på att det vapnet skulle vara bortretusherat eller nedtonat i all raportering av händelsen, även i västerlänsk media.
Vi fortsatte vandra runt "lägret" och träffade snart människor som bjöd in oss. Vi diskuterade både politik och religion och lyssnade på deras åsikter om konflikten och dess lösning. Deras åsikter var betydligt mer militanta än de vi mött i Betlehem. Deras mål var klart och tydligt en muslimsk stat som innefattade hela Israel. På frågan om judarnas plats i detta samhälle verkade kontentan av deras svar vara att de kunde tolerera en liten judisk befolkning utan inflytande. Eftersom det var ramadan var många människor samlade i huset och vi pratade därför med ett flertal av dem. Många av dessa var uppenbart hatiska. Klassiska antisemitiska åsikter, som till exempel den om den judiska världskonspirationen uttryckdes. De uppvisade också en komplett kompromisslöshet vad det gällde konflikten och dess lösning. En muslimsk stat innefattande alla delar av Israel var den enda acceptabla. Fredlig samvaro med judarna var inte ett alternativ. En del, speciellt de äldre, var dock uppenbart trötta på konflikten och även om de inte sa någonting högt fick jag känslan att de antydde att kompromisser visst var möjliga för att få ett slut på kriget.

Jag tycker besöken på västbanken, även om de var korta, gav mig en hel del information. De så kallade "lägren" exsisterar inte. Slår jag upp ordet läger i min ordbok står ett "en primitiv och tillfällig boplats". Anledningen till att den termen används kan inte vara annat än i propagandasyfte. Allt jag såg var, för ett land i mellanöstern, normalrika bostadsområden där majoriteten av befolkningen någon gång haft en släkting bosatt i Israel. Termen "flykting" är i de flesta fall också helt felaktig. När arabländerna attackerade Israel 1948 uppmuntratde de den arabiska befolkningen att bege sig till de kringliggande arabländerna. De skulle på sätt undvika kriget och när alla judar var uttdrivna ur Israel säkert kunna återvända. De lämnade således landet frivilligt uppmuntrade av arabländerna. När Israel sedan vann kriget blev de kvar i Jordanien, Syrien och så vidare. Dessa länder var, trots vad de tidigare uppgivit inte beredda att låta dessa människor stanna och de hamnade därför på västbanken. Det finns inga som helst bevis för att Israel på något sätt fördrev araber under kriget 1948.
Inte heller såg något av den misär som sägs orsakas av Israels check-points mm. Alla människor jag mötte hade bostad, mat, kläder mm. Inget av de hem vi besökte uppvisade ett spår av fattigdom hur mycket de än försökte övertyga oss. Något som är sant är att det behövs jobb och att en fredlig samvaro med Israel är nödvändig för att kunna skapa dem. Men nyckeln till fred och öppnare gränser ligger hos palestinierna, som alltid har varit den aggressiva partern i konflikten. Check-points, som media gjort ökända, var ganska slappa i sin kontroll. Och snabba, vi såg inget av de enorma köer som sägs vara ett så stort hinder för vardagslivet på de palestinska områderna. En enda gång såg vi en palestinier som hölls kvar, bevakad av soldater. Att omedelbart säga att han var ett oskyldigt offer är mer än vad någon, speciellt med tanke på de incidenter och attacker som inträffar och riktas mot check-points, kan säga. Det så kallade förtrycket var inte synligt överhuvudtaget. Den militära närvaron inne på västbanken var noll. Det säger i och för sig inte så mycket, men många tycks gå runt med uppfattningen att Israel ständigt befinner sig på palestinskt område och trakasserar palestinier. Det enda vi såg av konflikten var EN byggnad som för ett och halvt år sedan blivit skadad av granatbeskjutning samt två bilar som hade blivit överkörda av tanks. En enda person vi pratade med hade personlig erfarenhet av "förtrycket" och hävdade att han blivit oskyldigt fängslad av israelerna. Eftersom detaljerna av incidenten är okända för mig är det omöjligt att göra ett ställningstagande till hur oskyldig han verkligen var. Detta kan sättas i jämnförelse med hur många israeler jag träffat som utsatts för direkt våld från palestinier som går att bevisa, självmordsbombningar, besjkutning och liknande. Jag såg definivtivt problem, speciellt i Hebron, ett av de största var arbetslösheten. Jag har inget klart svar på hur man ska bekämpa den men helt klart är att palestinierna tjänade på de öppnare gränser som fanns innan de startade intifadan. Men att till exempel jämnföra Betlehem med Warsawagettot är absurt. Jag är ganska säker på att den som låg bakom den graffitin var en propalestinsk aktivist från västvärlden. Det bevisar hur felaktig de flesta människors bild av konflikten är, en bild de fått från media. Den innehåller också ett obehagligt spår av antisemitism i och med sin historieförfalskning och förnekelse av judarnas lidande under andra världskriget, vilket också är en attityd man ser dagens mediarapportering. Att tro på och sprida terrorgruppernas propaganda hjälper inte palestinierna, det försvårar istället deras situation och är ett stort hinder för en fredlig lösning på konflikten. Mycket av de positiva attityderna till kompromisser jag mötte hos en del palestinier kan effektivt utplånas av den här typen av lögner och felaktig information och det är precis det terrorgrupperna försöker göra. Att vi i västvärlden uppmuntrar och hjälper dem är mycket tragiskt. Att stödja palestinierna är att ta avstånd från all typ av terror, att ta avstånd från intifadan och de militanta grupperna. Det inkluderar att inte sprida dessa gruppers propaganda och att uppmuntra fri press. Inte enda gång har jag sett problemet med propaganda och propagandans roll i att driva konflikten vidare diskuteras i svensk media. Det, om något, är ett svek mot palestinierna.

De sista dagarna i Jerusalem var intensiva. Så många diskussioner, på hostellet, på gatorna, med varandra. Mycket religion, mycket politik. Det enda stället jag varit på där man kan påbörja en diskussion med vem som helst om vad som helst. Varje dag för med sig händelser och personer på ett sätt som inte inräffar någon annanstans jag varit på. Staden måste vara världens mest intressanta plats, jag kunde tillbringa år där.

Nu är jag hemma igen, kom hem i lördags. Resan har varit extremt intressant, höjdpunkterna Tibet och Israel. Nästa resa är definitivt inom Sverige, har knappt sett något i mitt eget hemland. Sedan vi får se.

Karin

Resedagboken är skriven av karin och har visats 467 gånger

Kontakta oss / Rapportera fel
Här kan du kontakta oss bakom Resejournalen om dina tankar och frågor. Vi är tacksamma för alla förslag och idéer om hur vi ska kunna göra Resejournalen bättre för dig och andra medlemmar.

Dina uppgifter

Namn
E-postadress

Beskrivning av förslag / fel

Rubrik
Kategori
Beskrivning